Ett dödsbo som stannat i tiden

I arbetet med inventeringen och kontakten med fastighetsägare möter vi många olika människor – både de som uppskattar vårt arbete och de som ifrågasätter det. När vi kom till huset på Tolångavägen kändes det som om man bara hade väntat på att någon skulle fråga om det inte var dags att släppa taget.

Huset på Tolångavägen ägs av ett dödsbo. Adressen är en c/o-adress till en Gert. Efter att ha hittat ett nummer till Gert på nätet kommer vi i kontakt med hans son, som inte vill ge oss Gerts nummer. Däremot lovar han att hälsa sin far att vi ringt, något vi ofta hör men sällan får återkoppling på.

Men så var det inte den här gången. Gert själv hörde av sig kort därefter och sade enkelt, ”Nu är det dags.” Han berättade att hans pappa hade bott i huset medan han själv och hans mamma bodde på andra sidan åsen. Skilsmässor var inte vanliga på den tiden, och Gert har bara träffat sin far ett fåtal gånger efter att han fyllde två år.

En komplicerad familjehistoria

Pappan hade skaffat en ny kvinna som bodde granne, och eftersom hans hus inte ansågs vara fint nog, flyttade han in hos henne. ”Det måste ha varit på 60-talet någon gång som han flyttade in till henne,” funderar Gert. En gång när Gert själv blivit pappa försökte han återuppta kontakten med sin far, men utan framgång. När fadern sedan gick bort 2010, blev Gert ensam dödsboägare.

Skötsel och försäljning

Efter faderns död tog Gert hand om huset, städade och dammsög. Dammsugaren nästan började brinna på grund av allt damm. Han tumlade marken varje vår och körde dit med sin åkgräsklippare på släp för att klippa gräset varje vecka under sommarhalvåret. Men nu kände han att det var dags att släppa taget. ”Jag har ju ett eget hus att ta hand om,” säger han.
Från det att vi först fick kontakt tog det inte många dagar innan både mäklare och kommunen varit på besök, och inom ett par veckor var huset sålt. "Det är verkligen så skönt," berättade Gert när vi talades vid efter försäljningen. "Tänk så mycket tid jag fått."

Vemod och hopp om framtiden

Men några veckor senare kände Gert ett visst vemod. "Har ni varit förbi och sett hur där ser ut?" frågade han, och när vi erkände att vi inte hunnit, förklarade han besviket att gräset, som han hållit efter i fjorton år, nu var midjehögt. ”Det känns verkligen tråkigt,” sade han.
Men nyligen, när vi körde förbi huset, såg vi att gräset återigen var klippt. Trots att Gert släppt ansvaret, bär han med sig en känsla av att huset han vårdat i så många år kanske äntligen är på väg att få nytt liv. "Nu är det deras tur att drömma," säger han. Vad framtiden har att erbjuda för huset återstår att se, men hoppet lever kvar.